Diagnos i familjen

Så äntligen fick sambon sin diagnos idag. Han var lite nervös innan. Tänkte att de kanske inte tyckte att han hade så stora bekymmer. Men han kom ut ur läkarrummet glad som en lärka.
- Klockren ADHD, sa han med ett stort leende.
- Jippie, svarade jag.
Tänk som det kan vara. Vi firade med att äta wienerschnitzel på ett sunkigt hak i Haninge centrum.

Flera år har den här resan tagit fram till utlåtandet idag. Från första undran när dottern fick diagnos ADD. Kommer det ändå inte från dig? Det är ju ärftligt...
Vidare från undran till diskussioner och letande i minnet, hur det var förr, till min erfarenhet från skolan, till koll på nätet, läsa kriterier. Med bestämdhet tro att jo, det är nog ADHD du har. Första kontakt med vårdcentral som inte gav något mer än ett avslag på ansökan om remiss. För välfungerande.

Jag i uppror. Men vad i hela helvete! Han fungerar ju väl eftersom han har blivit vuxen och för att jag har varit där precis hela tiden och kompenserat för än det ena, än det andra! Träff med ny läkare. Jodå, du har nog ADHD men vi ska vänta lite innan vi skickar en ny ansökan. År går och till slut skickas en ny remiss. Till psykiatrin för intervju och självskattning. Ja, det kan ta år det här för köerna är långa, sa de.

Till slut sa någon: - Du kan ju åberopa vårdgarantin.  - Härmed åberopar jag vårdgarantin, utbrast sambon genast. Och fick snabbt som fanken en tid hos en privat utredare. Fast några månader framåt förstås. Testerna tog några dagar och så idag, träff med läkare. Diagnos ADHD.

Fan, vad bra det känns. Nästa steg är att träffa psykiatrin och få medicin utprovat för att se om det ger någon effekt på de problem som trots allt finns kvar.

För mig som står bredvid och hejar på är ändå det bästa att jag under resans gång gått från att vara heldeprimerad över det antagna faktum att ADHD råder och då är saker som de är till att ha förlikat mig med sakernas tillstånd och är glad över beskedet. Underbart.

Vi gläder oss båda.