Chloé Alice

heter mitt nya lilla barnbarn som kom idag den 28 maj. En vecka tidigare än beräknat. Allt verkar perfekt. Linnéa verkar ha haft en lätt och ganska snabb förlossning. Hon föddes hemma, den lilla tösen. Ännu har jag inte sett henne, bara på bild för när vi skypade så ville hon bara ligga och suga på bröstet. Och det kunde hon väl få göra. Tids nog får jag se det lilla underverket.

Lilla Chloé föddes på min farmors födelsedag, en dag efter min fars dag. Nu har jag många som fyller i maj.

Linnéa och Vincent var trötta när vi pratades vid och ganska medtagna. Jag kan inte vänta tills jag får åka till Toronto och träffa hela den lilla familjen. Tre veckor till.

Idomin

Jag har nåt skit runt ögonen. Alltså, runt på huden. Röd, torr, fnasig och svidande..som eksem. Har haft det ett par veckor nu. Huden svullnar och jag ser ut som en ödla typ kameleont runt ögonen. Smetade på nån jävla kräm. Och allt blev värre typ.

Men så kom jag ju ihåg! Jag har ju haft det förr. Då tog jag IDOMIN!

Hur glömsk får man vara? Idomin Idomin Idomin hjälper mot allt. Tjoho.

Nä, det hjälper inte men det hjälper. Jag menar, det går inte bort men svullnaden, svidet och det röda går bort och jag blir mjuk som siden runt ögonen igen. Hipp hipp.

Vem är jag?

Jag håller på med mig själv. Nu är jag där igen. I perioder känner jag inte igen mig själv och håller på med att bearbeta identifikation. Jag kan inte säga att det blir värre och värre, snarare tvärtom. Men jag känner igen symptomen nu. Det gjorde jag inte förr när jag var yngre.

Som barn och tonåring hade jag ingen riktig uppfattning om mitt yttre. Jag reflekterade sällan över om jag var ful eller söt. Jag litade på att jag dög som jag var men jag hade ingen aning om hur andra uppfattade mig. Ingen sa något. Det enda jag kan minnas som jag fick kommentarer om var mitt hår som var ljust och självlockigt.

När jag var i trettioårsåldern kom min stora depression och mitt stora ifrågasättande av mig själv. Vem var jag? Hur gammal var jag? Hur såg jag ut? Ja, vem var jag, helt enkelt? Det tog ett långt tag att komma ur den svackan för att hitta och acceptera mig själv.

Nästa period var någon gång efter fyllda fyrtio. Då fick jag en chock när jag insåg hur rynkig jag blivit och hur mycket ansiktet börjat falla neråt och att det inte fanns något att göra åt eländet. Jo, Max erbjöd sig att betala för en lyftning men då blev jag förbannad och anklagade honom för att inte älska mig som jag var. Hahaha!! Nåväl, denna kris följdes återigen av acceptans.

Nu är jag där igen. Jag har plötsligt blivit gammal. Tant. Ögonlocken hänger över ögonen och jag har en kluck-kluckhals. Hallå!! Kan du inte sluta med det här tramset, säger jag till mig själv. Nä, det kan jag inte. Jag måste hålla på. Jag måste bearbeta. Jag måste studera mig själv. Jag måste tänka mig in i olika scenarior. Jag måste fantisera. Jag måste älta. Till slut kommer jag att komma ut på andra sidan och jag kommer att acceptera den jag är och hur jag ser ut. Men det tar några dagar till.

 Det spelar ingen roll hur många som säger eller hur många gånger jag får höra från nära och kära att jag är fin och söt och att det inte är något fel på mig. Jag tror det inte. Jag är ledsen att säga det men det går inte in. Jag måste hitta dit själv. Så sakteliga.

Och mitt i alltihopa har jag hittat på att förvandla mig från röd till grå. Eller så är det det som utlöst det hela. Ja, kära nån vad det är svårt att vara människa.