Så var allt påskrivet och klart. Nu är vi husägare, Max och jag. Allt gick som smort och efter bankbesöket tog jag tillfället i akt att känna av hur det känns att åka till sitt EGET hus. Jag hämtade lilla mamma och så for vi iväg. Det var ganska kallt inne eftersom luftaggregatet står på 18 grader och det har varit kallt idag. Jag tänkte att det var lika bra att elda i köksspisen för att få igång den. Varje dag räknar jag med att åka ut till mitt hus. Nå, jag hämtade lite vedpinnar och tuttade på och det rök och det rök och det rök. Nästan inget kom ut i skorstenen utan det mesta kom ut mellan spisringarna. Jag känner ju till att det kan vara ett kallås i skorstenen om man inte eldat på länge så jag hade lite tålamod. Rätt som det var bolmade det ut ett tjockt moln ur skorstenen och sen sipprade det ut lite fin grå rök i lagom takt. Kallåset var borta. Det var en rökkanal det, undrar om det blir likadant med de andra tre.
Fort som bara den blev det varmt i det lilla köket och sen, ja sen hade vi inget mer att göra så då åkte vi hem.
Det var i alla fall en mysig känsla att gå runt där och tänka att nu är huset mitt. Lilla mamma gillade också huset. Det påminner henne om hennes barndoms stugor.
onsdag 30 september 2009
måndag 28 september 2009
Det närmar sig
Idag var vi på banken och ordnade med lånen. Det gick lätt som en plätt. På onsdag har vi träff med mäklaren, banken och säljaren där vi tar över ägandeskapet av Elinshill på Brinkvägen 8 i Mölnbo. Tänk va! Nu är det verklisch. Vi har faktiskt redan fått nycklarna och snart sätter vi igång med målning och packning och nybyggaranda.
Det blir en rolig höst men också arbetsam gissar jag. Det kommer inte att finnas några långsamma döstunder för det finns ju hur mycket jobb som helst om man vill ha det fint omkring sig. Och det vill man ju. ÅÅÅÅÅÅh!! Jag vill ta kort och lägga ut. Måste fråga Ebba om lån av kameran.
Men alltså, Elinshill....kan huset verkligen heta det? Det låter inte så bra tycker jag. Visserligen ligger det både i och på en backe men Elin? Vem är det? Vi har inte ens nån Elin i släkten. Och hill sen då. Det är ju för sjutton inte svenska. Elinsbacke, Elinkulle, Elinbrink, Elin.... hon hette kanske Elin, hon som bodde där först..
Förslag på nytt namn emottages tacksamt.
Det blir en rolig höst men också arbetsam gissar jag. Det kommer inte att finnas några långsamma döstunder för det finns ju hur mycket jobb som helst om man vill ha det fint omkring sig. Och det vill man ju. ÅÅÅÅÅÅh!! Jag vill ta kort och lägga ut. Måste fråga Ebba om lån av kameran.
Men alltså, Elinshill....kan huset verkligen heta det? Det låter inte så bra tycker jag. Visserligen ligger det både i och på en backe men Elin? Vem är det? Vi har inte ens nån Elin i släkten. Och hill sen då. Det är ju för sjutton inte svenska. Elinsbacke, Elinkulle, Elinbrink, Elin.... hon hette kanske Elin, hon som bodde där först..
Förslag på nytt namn emottages tacksamt.
lördag 19 september 2009
Passivitet och flytt
Jag ville kunna lägga upp lite bilder men jag har varit lat och snål och inte skaffat iphone, ej heller har jag lånat Ebbas kamera så det har ju inte blivit några bilder. Jag hade tänkt att lägga ut en film på Django eller i alla fall en bild men jag har inte fått tag i den externa hårddisken som ligger på en snickeriverkstad någonstans i Järna så....
Ibland är jag verkligen passiv och ineffektiv, alltså raka motsatsen till min självbild. Som om livet går i vågor eller rytmer eller såna där vadheterdet elipser kanske. Jag har perioder av passivitet och apati då jag bara förmår utföra de enklaste sysslorna, hålla näsan över vattenytan liksom. Då menar jag inte att jag mår psykiskt dåligt eller har nån kris eller så utan helt enkelt att jag är oinspirerad och oengagerad. Får inget gjort och orkar inte lyfta på a....
Det är trista perioder och jag känner inte igen mig själv. Jo, det är klart att jag känner igen mig själv eftersom jag får de här perioderna hela tiden men jag gillar inte mig själv, rättare sagt. Nä! Jag gillar inte mig själv när jag är så där. För min bild av mig själv är att jag är aktiv, fylld av lust och engagemang och lätt som en plätt får massa saker gjorda på nolltid. Hahaha! Vilket självbedrägeri.
Jag har levt så länge så jag borde veta att jag har båda sidorna. Fast jag fortsätter envist att förneka den trista sidan. Jag har nog ta mig tusan haft en låååång sådan passiv period nu för jag tycker inte jag har fått någonting viktigt eller roligt gjort på ett halvår minst. Allt som jag lyckats åstadkomma har skett med ren viljekraft och då har det inte blivit gjort till 100 %. Är det nån som fattar vad jag menar?
Nå, nu är det bara dagar kvar tills vi tar över ägandet av vårt hus i Mölnbo och det vore väl tusan om jag inte skulle kunna få till lite bilder av flytten eller huset eller nåt i alla fall. Då kanske min mer maniska sida äntligen slår till. Hoppas det. Flytta, det är kul. Alltså själva flyttandet är det jag gillar. Packa och rensa ut, städa och tömma. Flytta in, packa upp, nämen titta här passar ju den här förr så fula grejen, skapa nytt, upptäcka, finna nya hörn och möjligheter, anpassa sig, se nya områden där jag inte känner igen mig. Ja, sånt gillar jag. Jag säger som Karin Boye:
Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr
eller hur det nu var, citerade ur minnet och det är ju inte vad det en gång har varit.
Nu ska jag vandra vidare och försöka få till en hårfärgning för att sedan bli bjuden på bio av min ständigt arbetande sambo. Vi ska se Vidocrazy eller hur den nu stavas. Skit samma, huvudsaken att den är bra. Pizza efteråt, italienskt vetni.
Ciao
Ibland är jag verkligen passiv och ineffektiv, alltså raka motsatsen till min självbild. Som om livet går i vågor eller rytmer eller såna där vadheterdet elipser kanske. Jag har perioder av passivitet och apati då jag bara förmår utföra de enklaste sysslorna, hålla näsan över vattenytan liksom. Då menar jag inte att jag mår psykiskt dåligt eller har nån kris eller så utan helt enkelt att jag är oinspirerad och oengagerad. Får inget gjort och orkar inte lyfta på a....
Det är trista perioder och jag känner inte igen mig själv. Jo, det är klart att jag känner igen mig själv eftersom jag får de här perioderna hela tiden men jag gillar inte mig själv, rättare sagt. Nä! Jag gillar inte mig själv när jag är så där. För min bild av mig själv är att jag är aktiv, fylld av lust och engagemang och lätt som en plätt får massa saker gjorda på nolltid. Hahaha! Vilket självbedrägeri.
Jag har levt så länge så jag borde veta att jag har båda sidorna. Fast jag fortsätter envist att förneka den trista sidan. Jag har nog ta mig tusan haft en låååång sådan passiv period nu för jag tycker inte jag har fått någonting viktigt eller roligt gjort på ett halvår minst. Allt som jag lyckats åstadkomma har skett med ren viljekraft och då har det inte blivit gjort till 100 %. Är det nån som fattar vad jag menar?
Nå, nu är det bara dagar kvar tills vi tar över ägandet av vårt hus i Mölnbo och det vore väl tusan om jag inte skulle kunna få till lite bilder av flytten eller huset eller nåt i alla fall. Då kanske min mer maniska sida äntligen slår till. Hoppas det. Flytta, det är kul. Alltså själva flyttandet är det jag gillar. Packa och rensa ut, städa och tömma. Flytta in, packa upp, nämen titta här passar ju den här förr så fula grejen, skapa nytt, upptäcka, finna nya hörn och möjligheter, anpassa sig, se nya områden där jag inte känner igen mig. Ja, sånt gillar jag. Jag säger som Karin Boye:
Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr
eller hur det nu var, citerade ur minnet och det är ju inte vad det en gång har varit.
Nu ska jag vandra vidare och försöka få till en hårfärgning för att sedan bli bjuden på bio av min ständigt arbetande sambo. Vi ska se Vidocrazy eller hur den nu stavas. Skit samma, huvudsaken att den är bra. Pizza efteråt, italienskt vetni.
Ciao
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)