Jag har just tagit mig i kragen och gjort i ordning ett gäng brev som ska skickas till ett gäng fordringsägare. De är inte mina men det är jag som är ansvarig för breven. Jag har alltså kopierat, skrivit och fixat grejer gällande mammas dödsbo. Jag vill att det här ska ta slut snart. Jag hoppas att de fordringsägare som tror att det finns pengar att hämta ska ge upp nu.
Det här försätter mig i ett sinnestillstånd som jag undrar över. Jag känner obehag. Jag vill inte hålla på med detta. Det har liksom inte med min mamma och mig att göra och jag önskar att besväret blåser bort som en molntuss en blåsig sommardag. Jag blir dyster och irriterad och svartsynt. Jag biter ihop. Det minne av mamma som jag vill umgås med får ge vika för dessa göromål.
Så! Bort! Väck! Försvinn!
Mamma ska kunna dyka upp i mina tankar när jag stryker, tvättar, lagar mat eller ser nån gammal film. Mammas bild ska kunna komma till mig när jag är avslappnad och känner för funderingar och minnesgenomgång. Mina minnen av en ung mamma från alla de platser i Skåne vi bott på vill jag ha levande för mig. Mina minnen av en medelålders mamma som trivs hemma hos mig och som hämtar mina ungar på skola och hos dagmamma, som har recepten i skallen, som slänger käft med karlslokar, som har ljusa pastellfärgade bomullskjolar på sommaren och fuskpäls på vintern ska dyka upp då och då. Mina minnen av min åldrade mamma som glatt vann när vi spelade brädspel sista julen och som gott tyckte att hon kunde ha den alldeles för stora tröjan hon fått i julklapp vill jag umgås med.
Jag ber till Gud att jag ska få ha de här minnena ifred nu och att de inte ska störas av några siffernissar som ihärdigt försöker lägga beslag på de sista korvörena...
