Alperna

Imorgon kväll åker Max och jag söderut. Vi ska ner till Wien i en rasande fart och hämta hem Mannes och hans Linneas alla grejer. Vi ska också passa på att resa runt ett par dar i Alperna. Gissa vart vi ska! Ja, till Hitlers Örnnäste såklart, vad trodde ni.... Det ligger nära Salzburg och Salzburg ligger tre och en halv timmes bilfärd från Wien så dit måste vi ju åka. Även jag tycker att det ska bli intressant att se, har sett det på dokumentärfilm...

Sen bilar vi väl lite planlöst runt bland bergstopparna och beundrar utsikten. Om vi ser nåt, för jag har sett att det ska bli åska och regn och uschelväder i Alperna när det är högsommarvärme i Sverige. Luck of the Irish, som det heter. Men eftersom man är en tålmodig svensk så tar man det onda med det goda och hetsar inte upp sig. Man får vara glad att man får med husbandet på en liiiten resa i sommar. Annars är det ju mest jobb vareviga dag. Kanske vi kommer över gränsen till Italien så att vi får tillfälle att använda våra italienska språkfärdigheter. Det vore ju roligt.

Ja, sen kommer ungdomarna hem ju. Underbart att ha sonen i Sveriget igen. Nu fattas bara Linnea, hur man nu ska göra för att få hem henne.... vet inte jag. Ebba ska hushålla själv här hemma medan vi är borta, träna sig på att vara stor flicka ;-)

SOOOOOOOMMMMMMAAAAARRRRRR!!!!!

Krigsfilm och mittsommar

Finns det fler män som min man? Han älskar krigsfilmer och helst ska de vara från första eller andra världskriget eller från finska vinterkriget. När han glor på dem identifierar han sig antingen med de tyska soldaterna eller de finska. När han ser film från andra världskriget blir han så ledsen när han inser att tyskarna förlorar spelet. Lite deppig sådär. Inte för att han är nazist utan för att de hade så snygga uniformer och tekniskt väl utrustade mordvapen och att de var så skickliga. Ja, jag vet att det låter konstigt men han är sådan. Kanske han var en tysk soldat som dog i kriget i sitt förra liv och inte riktigt kan gå vidare.

Nu har han i alla fall satt på en krigsfilm igen och det smäller och skjuter och skriker från tv-n och jag har återgått till datorn. För jag står inte riktigt ut med att se på eländet. Visst finns det en del bra krigsfilmer men inte de med smäll pang skjut och död och lera baaaaara.

Nå! Igår blev trevlig. Toba och mamma som satt runt köksbordet med oss och gaggade. God grillmat och asmumsig tårta. Vi läste högt ur "Kokbok för unga husmödrar" från 1847. Den var kul. Så pratades det gamla minnen från förr och annat trefligt. Alldeles perfekt om man inte har midsommarhets i blodet men ändå inte vill ha vanlig vardag.

Ikväll andas jorden dimma från allt regnandet. Värmen är på väg.

Det blir nog nåt i alla fall

Ja, nu blir det lite grill idag med i alla fall två av barnen och Toba och mamma...det blir nog bra. Jag har gjort en häftig tårta, det var längesen jag improviserade. Hoppas den blir god. Sen kommer nog Vejde med familj lite senare och hänger.

Men gräser är fortfarande en halvmeter högt, dammråttorna snurrar runt längs väggarna och grillen har inte blivit rengjord än....måste åka och handla nu.

God festivitá människor

Midsommarkort

Det här kortet hittade jag. Det är från festen vi hade för ett par år sedan. Kul var det men också jobbigt.

Midsommarångest

Det går inte att vara ensam och ofirande när det är midsommar. Det är faktiskt svårare än att vara ensam och ofirande julafton. Jag har provat båda. Midsommar kommer alltid abrupt. Plötsligt är det dags och man är inte bjuden någonstans och man har inte bjudit någon. Då kommer den lätta paniken krypande....ska vi skita i att fira midsommar eller ska vi panikplanera nåt? Det slutar alltid med att vi panikplanerar nåt och så sätter vi igång och ringer till några vänner och frågar vad de har för sig på midsommarafton. Det slår aldrig fel. Oftast är det samma sak för dem vi ringer till, ingenting har de planerat och då blir det helt plötsligt en trevlig okomplicerad grilldag med lite avspänd samvaro, utan krav på att hoppa groda eller supa sig full eller bli kär. Tur det.

En gång när mina äldsta barn var mycket mycket små skulle jag fira midsommar själv, eller rättare sagt, jag tänkte inte fira alls. Barnens pappa skulle jobba. Runt lunchdags såg jag alla vänner och bekanta ge sig iväg finklädda och blomstersmyckade till festplatser eller festsläkt. Då fick jag ångest. Jag var ensam i hela världen. Ingen fanns och jag fick panik. Då ringde jag till pappa och Gun-Britt och hade en fruktansvärd tur. De skulle precis ge sig ut med båten på Mälaren och vi fick följa med. (De hade frågat tidigare men jag hade tackat nej eftersom jag trodde att jag inte ville fira midsommar) Vilken himla tur jag hade. På kvällen blev jag nämligen sjuk i akut halsböld och när båten låg i hamn i Mariefred åkte jag och Gun-Britt taxi till Strängnäs sjukhus. Barnen passades och jag låg med feber nere i kojen.

Under de år jag jobbade på Vidarkliniken jobbade jag varje midsommar. Då tog min mamma hand om firandet åt barnen, varje år. Jag firade på jobbet. Nu är det helt annorlunda. Sommarlovet har just börjat och man kan äntligen pusta ut. Hjälp, inte har man tänkt på att planera in en fest eller så direkt när lovligheten börjar.

En enda gång har jag haft stor fest på midsommar. Det var för ett par år sen här på Ogan som Eva och jag ordnade fest för jättemånga och det blev verkligen lyckat. Ska försöka lägga upp en bild från den festen.

Nå, i övermorgon är det midsommar och då panikgrillar vi med några till som inte har tänkt själv eller som ingen har tänkt på. Bra va? Det blir nog likadant nästa år kan jag tänka mig. Jag kommer aldrig att lära mig.

Vilda Svin

Nä, jag har inte mött nåt vildsvin än på riktigt men de bor här där jag bor. Idag när jag körde på motorvägen förbi Salem stod där ett stort fettigt hårigt vildsvin och betade alldeles bredvid vägen. Runt vårt hus springer de och bökar på nätterna när vi sover och jag vågar inte gå i skogen längre. Jag är rädd att möta en sugga med kultingar som ska jaga mig och döda mig och kanske äta mig till middag.

Alla säger att de är skygga djur som man inte behöver vara rädd för men det tror jag inte det minsta på. Och det går definitivt inte att lita på. Jag tror att de blir mer och mer vana vid människor och de blir fräckare och fler.

Ingen vill ha alla dessa vildsvin förutom jägarna som bara skrattar och tycker det är så kul med vildsvin så att de lägger ut mat åt dem överallt i skogen. Vansinne säger jag.

Och inte vill jag äta dem heller för jag har ätit så många vilda svin redan. Jag kan lugnt säga att vildsvin är klart överskattat kött, feta tama grisar är mycket godare. Förresten så har Max återigen köpt ett vildsvin och stoppat in det i vår frys fast jag protesterar högljutt. Han har mycket kort minne. Sååååå, nu blir det grillat vildsvin på midsommarafton i alla fall

ps. nu kom jag på att jag måste skriva om midsommarångest. jag gör det imorgon tror jag. kom tillbaka då.
karma på er allihopa

Kroppens förfall

Jag lyssnar på P1 när jag kör bil. Om man lyssnar på P1 varje gång man kör bil blir man definitivt allmänbildad. Att bli allmänbildad är viktigt för mig. På P1 pratas det om allehanda ting, igår, tror jag det var, sa någon någonting om ålder. "Förr var det viktigt att barnen skulle bli vuxna. Det var ett mål att bli vuxen, något att se fram emot. Att bli vuxen och tjäna pengar och bli ansvarstagande. Idag lever vi i en ungdomskultur där ingen vill bli vuxen" Det här är definitivt inte ett korrekt citat utan mer ett återgivande av det jag snappade upp. Ingen nyhet var det heller men en påminnelse. Jag behöver påminnelser hela tiden eftersom tankarna är många och handlar om en massa olika saker.

I alla fall, ålder.... ungdomskultur.... kroppens förfall....
Jag orkar inte tjata om kroppens förfall. Jag bara lägger märke till dag för dag hur min kropp blir äldre och äldre, hur huden tänjs ut mer och mer, hur rynkorna i ansiktet och på halsen blir fler och djupare, hur hårets utväxt blir vitare och vitare. Vissa dagar ser jag mer, andra dagar blundar jag. MEN, jag kämpar frenetiskt med att acceptera åldrandet som en naturlag och därmed inte lida kval när jag upptäcker hur kroppen förfaller. Ärligt alltså. Det är en sak att med munnen säga att det är snyggt med grått hår och rynkor och en helt annan att känna det i maggropen utan ångest när man ser sig i spegeln. Jag kämpar. För hur det nu är så är vi ju alla våra åldrar inombords. Vi är alla våra erfarenheter. Och jag älskar att ha blivit "gammal" och erfaren, lugn och eftertänksam....klokare. Samtidigt är jag ju också den unga nytänkande impulsiva och hopplösa tonåring jag en gång var.

Ja, och då kommer jag tillbaka till ungdomskultur. För mina försök till accepterande av min kropps förfall blir hela tiden stört av rådande ungdomskultur. Att man ska vara ung och vacker för att vara värd något. Att man trots högre ålder än 25 ska se ut som om man är ca 25 samt bete sig därefter. Nu menar jag inte att någon kräver det av just mig men jag kan ibland drabbas av att jag kräver det av mig själv. Det är ju absurt. Jag påminner mig om att jag är glad över min livserfarenhet och därmed får jag också köpa att min kropp avspeglar även detta. Det går inte att luras och vad skulle man egentligen vinna på det? Ytlig beundran?!

Ibland blir jag elak och det är väl bara avundsjuka egentligen. Jag är helt ointresserad av andras yttre behag. Jag hyser ett stort intresse för andra människors inre kvaliteter. Jag skiter fullkomligt i hur andra människor ser ut och beundrar inte människor efter hur "väl bibehållna" de är. Ändå är jag mycket intresserad av att själv se så lite gammal ut som möjligt samtidigt som jag slår mig själv i skallen med orden " Det betyder ju inget, hör du det, att åldras är naturligt".

Ja dubbelmoralen är tydlig här. Egentligen vill jag nog bara tala om att det är inte så lätt det här med att motverka ungdomskulturen när skinnet börjar hänga och man vill vara en ärlig och bra människa. Jag önskar att jag kunde uttrycka mig lite mer fokuserat men det kanske kommer nån annan gång. Idag blev det så här.

Long time no writing

Det har inte funnits tid helt enkelt. Mitt arbete har tagit ut sin rätt på både min kropp, min själ och min blogg. Nu har dock eleverna sommarlov och har lämnat byggnaden. Själv har jag några dagar kvar innan jag kan säga att jag är helt fri att göra vad jag vill.

De stora händelserna har varit Göteborgsresan, Delsboresan och skolavslutningen. Allt har gått bra. Inga missöden. Jag undrar ändå varför jag har kliande eksem på armar och ben. Jag hoppas att sommarlovssol och cortisonsalvan ska åstadkomma underverk. Annars vet jag inte vad jag gör.