Mors dag

De senaste åren har jag brukat köpa blommor till mammas balkonglådor till mors dag. Om hon behövde köpte jag jord också. Förra året ville hon inte ha några blommor.
-Nä, bry dig inte om det, sa hon.
Så då blev det inga.
Annars har hon fått blommor till balkongen. Hon gillade att sitta på sin balkong på eftermiddagarna. Där lyste solen varm och skön och hon kunde röka sina cigg i lugn och ro. Brun blev hon som bara den av vistelsen på balkongen.

Nu är balkongen tom. Inga blommor och ingen solande mamma. Jag var till hennes lägenhet idag och den var tömd på så gott som allt. Lite grejer kvar i badrummet och städskåpet. Jag ska hämta det i morgon. Sen ska jag aldrig mer gå in dit.

På mors dag i år hade jag ingen mamma att ringa till. Hur lång tid tar det att vänja sig vid sånt? Ingen aning. Jag förstår nu hur mamma saknade sin mamma, kanske ända in i det sista. Hon blev alltid så allvarlig när hon pratade om mormor. Min mormor. Mamma hade ett nära och kärleksfullt förhållande till sin mamma.

Idag sydde jag och bäddade mammas sista bädd. Imorgon ska hon ligga där, mellan sina egna lakan. Det känns fint och bra men det är ack så sorgligt att inte ha sin mamma. Speciellt på mors dag.

Kantarellerna på Fårsta

När jag var ung och mina två äldsta barn var små tillbringade vi somrarna på Fårsta. Fårsta var det hus där svärmor och svärfar huserade på somrarna, en gammal kåk med flera små lägenheter i. Även vi hade en lägenhet för vår familj. Huset var jättegammalt och inte det minsta renoverat. Inget vatten, inget avlopp och ingen toalett. Elektricitet fanns dock och en tv.

Det som var speciellt med Fårsta förutom den underbara hussjälen var kantarellerna. Fårsta låg vid en liten ås. Längs åsen på båda sidor om huset fanns goda svampår mängder av kantareller. Varje dag kunde man gå ut och skörda och komma hem med hinken full. En smörask med stekta kantareller fanns alltid i kylskåpet.

Det som ändå kom i mitt minne idag var att jag som småbarnsmamma alltid längtade efter egen tid. Det tror jag de flesta unga mammor sätter högst på önskelistan. För mig var det möjligt att få den tiden när jag gick ut för att plocka kantareller. Då passade antingen svärmor eller barnens pappa de små. Jag klädde mig ändamålsenligt, greppade hinken och kniven och gav mig iväg. Det viktigaste var tobakspaketet och tändaren i fickan. Jag strövade sakta runt och spanade efter de gula små. Ofta gömde de sig väl i gräset eller under vissna löv. Det fanns ställen där jag alltid hittade svamp men ibland fann jag även nya platser. Placerade dem i minnet till nästa tur eller nästa år. Jag kunde gå länge, i timmar och bara njuta av strövandet och letandet och den fria stunden, stunden av självvald ensamhet. Inget störde mig, jag kunde tänka.

Den bästa stunden var ändå när jag satte mig ner på en tuva, tog fram mitt Gullsnittpaket och rullade mig en tunn cigarrett. Hemrullade cigarretter räcker länge. Att sitta på en tuva med en hink fylld med kantareller och en god cigg i mungipan var höjden av lycka för mig, på den tiden. Så litet behovet ändå var och så egentligen så lätt att uppfylla.

Jag tänker och minns detta med en saknad. Saknad över liv och tid som gått.