Kantarellerna på Fårsta

När jag var ung och mina två äldsta barn var små tillbringade vi somrarna på Fårsta. Fårsta var det hus där svärmor och svärfar huserade på somrarna, en gammal kåk med flera små lägenheter i. Även vi hade en lägenhet för vår familj. Huset var jättegammalt och inte det minsta renoverat. Inget vatten, inget avlopp och ingen toalett. Elektricitet fanns dock och en tv.

Det som var speciellt med Fårsta förutom den underbara hussjälen var kantarellerna. Fårsta låg vid en liten ås. Längs åsen på båda sidor om huset fanns goda svampår mängder av kantareller. Varje dag kunde man gå ut och skörda och komma hem med hinken full. En smörask med stekta kantareller fanns alltid i kylskåpet.

Det som ändå kom i mitt minne idag var att jag som småbarnsmamma alltid längtade efter egen tid. Det tror jag de flesta unga mammor sätter högst på önskelistan. För mig var det möjligt att få den tiden när jag gick ut för att plocka kantareller. Då passade antingen svärmor eller barnens pappa de små. Jag klädde mig ändamålsenligt, greppade hinken och kniven och gav mig iväg. Det viktigaste var tobakspaketet och tändaren i fickan. Jag strövade sakta runt och spanade efter de gula små. Ofta gömde de sig väl i gräset eller under vissna löv. Det fanns ställen där jag alltid hittade svamp men ibland fann jag även nya platser. Placerade dem i minnet till nästa tur eller nästa år. Jag kunde gå länge, i timmar och bara njuta av strövandet och letandet och den fria stunden, stunden av självvald ensamhet. Inget störde mig, jag kunde tänka.

Den bästa stunden var ändå när jag satte mig ner på en tuva, tog fram mitt Gullsnittpaket och rullade mig en tunn cigarrett. Hemrullade cigarretter räcker länge. Att sitta på en tuva med en hink fylld med kantareller och en god cigg i mungipan var höjden av lycka för mig, på den tiden. Så litet behovet ändå var och så egentligen så lätt att uppfylla.

Jag tänker och minns detta med en saknad. Saknad över liv och tid som gått.