Kroppens förfall

Jag lyssnar på P1 när jag kör bil. Om man lyssnar på P1 varje gång man kör bil blir man definitivt allmänbildad. Att bli allmänbildad är viktigt för mig. På P1 pratas det om allehanda ting, igår, tror jag det var, sa någon någonting om ålder. "Förr var det viktigt att barnen skulle bli vuxna. Det var ett mål att bli vuxen, något att se fram emot. Att bli vuxen och tjäna pengar och bli ansvarstagande. Idag lever vi i en ungdomskultur där ingen vill bli vuxen" Det här är definitivt inte ett korrekt citat utan mer ett återgivande av det jag snappade upp. Ingen nyhet var det heller men en påminnelse. Jag behöver påminnelser hela tiden eftersom tankarna är många och handlar om en massa olika saker.

I alla fall, ålder.... ungdomskultur.... kroppens förfall....
Jag orkar inte tjata om kroppens förfall. Jag bara lägger märke till dag för dag hur min kropp blir äldre och äldre, hur huden tänjs ut mer och mer, hur rynkorna i ansiktet och på halsen blir fler och djupare, hur hårets utväxt blir vitare och vitare. Vissa dagar ser jag mer, andra dagar blundar jag. MEN, jag kämpar frenetiskt med att acceptera åldrandet som en naturlag och därmed inte lida kval när jag upptäcker hur kroppen förfaller. Ärligt alltså. Det är en sak att med munnen säga att det är snyggt med grått hår och rynkor och en helt annan att känna det i maggropen utan ångest när man ser sig i spegeln. Jag kämpar. För hur det nu är så är vi ju alla våra åldrar inombords. Vi är alla våra erfarenheter. Och jag älskar att ha blivit "gammal" och erfaren, lugn och eftertänksam....klokare. Samtidigt är jag ju också den unga nytänkande impulsiva och hopplösa tonåring jag en gång var.

Ja, och då kommer jag tillbaka till ungdomskultur. För mina försök till accepterande av min kropps förfall blir hela tiden stört av rådande ungdomskultur. Att man ska vara ung och vacker för att vara värd något. Att man trots högre ålder än 25 ska se ut som om man är ca 25 samt bete sig därefter. Nu menar jag inte att någon kräver det av just mig men jag kan ibland drabbas av att jag kräver det av mig själv. Det är ju absurt. Jag påminner mig om att jag är glad över min livserfarenhet och därmed får jag också köpa att min kropp avspeglar även detta. Det går inte att luras och vad skulle man egentligen vinna på det? Ytlig beundran?!

Ibland blir jag elak och det är väl bara avundsjuka egentligen. Jag är helt ointresserad av andras yttre behag. Jag hyser ett stort intresse för andra människors inre kvaliteter. Jag skiter fullkomligt i hur andra människor ser ut och beundrar inte människor efter hur "väl bibehållna" de är. Ändå är jag mycket intresserad av att själv se så lite gammal ut som möjligt samtidigt som jag slår mig själv i skallen med orden " Det betyder ju inget, hör du det, att åldras är naturligt".

Ja dubbelmoralen är tydlig här. Egentligen vill jag nog bara tala om att det är inte så lätt det här med att motverka ungdomskulturen när skinnet börjar hänga och man vill vara en ärlig och bra människa. Jag önskar att jag kunde uttrycka mig lite mer fokuserat men det kanske kommer nån annan gång. Idag blev det så här.