Farliga katten Zorro

Jag har två katter. Den ena är mamma till den andra. Hon är inte snäll. Jo, hon är snäll men hon är inte kelig och hon har en MYCKET stark integritet. Hon vill inte bli buren men gärna klappad när HON SJÄLV är på det humöret. Hon heter Kitty och jag ska skriva om henne sen. Nu ska jag skriva om hennes dotter Zorro. Ja, vi trodde hon var en pojkkatt när hon fick namnet. Men jag kan tycka att hon passar i sitt namn även om hon är en hona. Hon är vass nämligen.

Zorro är mer benägen att kela än sin mamma. Hon är mer nyfiken på människor och går att ha i famnen en liten stund. Hon vill gärna ner på golvet men hon ger sig motvilligt och ligger kvar avvaktande och apatisk tills människan ifråga släpper ner henne. Hon är rätt sugen på mat och jamar högt och ljudligt om det inte finns nån eller om hon vill ut, uppfodrande rentav. Zorro gillar inte barn och inte främmande människor. Hon är en riktig fegis och smiter snabbt ut ålandes längs golvet om det kommer folk hem till oss (eller hem till henne ska man väl säga). Hon är rädd för höga plötsliga ljud men kan leka hej vilt i huset där hon far fram som en skottspole mellan soffan, bordet, utefter golvet, upp i fönstret, tillbaka till soffan, upp på bokhyllan för att sen lägga sig tillrätta på fåtöljkudden och slumra in djupt i flera timmar.

Nåväl, häromdagen rensade jag på skrivbordet och då skulle hon vara där och kliva på alla papper som katter alltid gör. Hon ville kela och jag klappade henne och kliade henne runt hennes lilla huvud och hals sådär som katter gillar att man gör. Det här gjorde jag lite förstrött eftersom jag sorterade papper samtidigt. Då hände det. Zorro kan bli alldeles till sig ibland och av upphetsning eller vad det nu är för anledning vill hon kärleksbitas. Jag säger kärleksbitas för jag vet att det inte är illa menat, hon är inte arg eller sur. För det mesta brukar hon ta tag i klockarmbandet och bita i det. Men den här gången tog hon tag i mitt pekfinger och bet till så in i baljan att jag nu har två sår som ser ut som vampyrbett runt fingret. Blodet rann och jag skrek och körde ut kattskrället. Hon fattade säkert inte varför.

Jag lägger in två bilder på Zorro. På den ena kan ni se vilken mördarmaskin hon är och på den andra visar hon sin mjuka goda sida. Ja, katter är ju sådana, råa vilda rovdjur och gosedjur på samma gång. Det är det som är en del av fascinationen enligt mig.